Flyttlasset gick efter 44 år
2015-07-31

DEN LÄNGST BOENDE PÅ DJINGIS KHAN


 

Det har länge varit känt att Pia Huitfeldt har bott överlägset längst på Djingis, i själva verket ända sedan de allra första husen transporterades till området 1971, och uppfördes i hela moduler. Pia flyttade in i sitt hus på G-gården, som den allra första hyresgästen, den 15/10 1971. De första gårdarna som byggdes var nämligen EFGH, och det var AF Bostäder som gjorde det.

Inte förrän 10 år senare transformerades området till vår nuvarande bostadsrättsförening, och en bostadsrätt kunde förvärvas för det facila priset av 20 000 kr. Pia var en av dem som nappade på detta erbjudande, och i efterhand skulle man väl kunna säga att det var ett ganska bra beslut. År 2007 flyttade hon visserligen från G-gården, till en trea på M, men detta kan vi inte klandra henne för.

Men nu har det alltså hänt. Den 1/7 2015 tog Pia sitt pick och pack, med nuvarande man, och flyttade ner till centrala Lund.

PiaDSC_0004

Kommer du att sakna Djingis?
– Givetvis kommer jag att göra det, efter så många år. Men jag har vant mig gradvis. De senaste tre åren har jag och Janne bott i Spanien största delen av året, och tanken på att flytta har vuxit fram under lång tid.

 

Berätta om Janne.
– Ganska lustigt egentligen. Vi träffades redan 1976 (då han bodde på O-gården) i den dåvarande puben, som var en träffpunkt för många av oss på den tiden. Sen skildes våra vägar, men vi träffades faktiskt igen tack vare sällskapswhisten i Vita huset, då Janne inte bodde här längre, och 2011 gifte vi oss, med ett minnesvärt bröllop på höstpremiären av whisten. En deltagare visade sig plötsligt vara präst, och vigde oss i stället för att spela kort. Ganska kul.

 

Hur hittade du egentligen till Djingis Khan från början?
– En ren tillfällighet. Jag bodde i Malmö, men fick arbete i Lund 1971, och letade efter en tvåa här. På bostadsförmedlingen skrattade man åt mig när jag ville ha en central, billig tvåa. Man tipsade mig dock om ett nytt område som höll på att byggas på Östra Torn. Det var relativt dyrt, och lite för stort (alla hus var treor då), men därför inget stort söktryck.

Problemet var att dessa bostäder enbart var till för studenter, och jag hade inga planer på att studera. Men problem är som bekant till för att lösas, så jag skrev in mig på en kurs i pedagogik på hösten 1971 (lärare som jag var), gick på en föreläsning, och vips så var jag behörig, och hade inga problem med att få en lägenhet. Därför råkade jag alltså flytta in i ett av de allra första husen här.

studbo1972_264692a

 

Vad tycker du är speciellt med Djingis?
– Det är så mycket. Det bästa tänkbara bostadsområdet för barn. Jag är jätteglad för att flera av mina barnbarn bor här. Gemenskapen är fantastisk, och det händer så enormt mycket här. Tänk bara på bananfesten, kräftfesten, whisten och så mycket annat. På 1970-talet var detta något helt nytt, och denna tid var lite speciell. Allt var så nytt, man umgicks intensivt på gården, kunde ha barnen ute på gården, medan man umgicks föräldrar emellan inom- eller utomhus.

Dessutom hade vi något som inte finns nu, en pub som hade öppet flera gånger i veckan, där vi hängde mycket. Vi hade en mycket aktiv förening redan då, Östra Torns hyresbetalarförening, som bland annat låg bakom grisfesterna 1978–1980, som senare ledde fram till bananfesten. Tyvärr upphörde puben att finnas till redan 1977, något som stämde väl överens med att mellanölen försvann 1/7 samma år.

Att det blev så fin gemenskap beror väl på olika saker; även nu verkar det ju som om en viss sorts människor flyttar hit, som ofta känner till området i förväg. Men jag tror ändå att just att man byggde så här, med ett slags ”uterum” för alla att umgås i, har betytt mest. Smart idé av den danska arkitekt som var här för inte så många år sen, och berättade om hur området kom till.

 

Något annat intressant, som kanske inte alla känner till?
– Jo, faktiskt. Det har alltid funnits många idéer här, och redan på 1970-talet pratades det om att bygga till våra hus, något som blev verklighet i mitten av 1980-talet, när vi tillhörde HSB. Jag tror att det var Leif Carserud som pratade om det. Även idéer om att slå sig samman och bilda olika företag fanns vid något tillfälle.

 

Till slut, vad blir dina avskedsord till Djingis Khan?
– Ja, jag vill tacka för 44 fantastiska år på området. Ett bättre område kan man inte bo på, och jag hoppas att ni som bor där nu kommer att uppskatta det lika mycket som jag har gjort.

 

Text: Bert Sjögren