Djingis 50 år berättelse 8 Catarina Canivet
Här kommer en hälsning från Catarina Canivet, som bott på Djingis sedan slutet av sjuttiotalet.
Bild1 Catarina
Det är sådär 45 år sen det började för mig…
R hade sina barn här på Djingis och så småningom kunde han och jag också flytta hit, från Ulrikedal till ett hus på B-gården. Sängar hittade vi till att börja med i containern, och sen byggde vi ett stort schabrak där alla fick plats. Allt var frid och fröjd. Som student utan egna barn var jag lite ovanlig här, men jag gillade Djingis från första stund.
Efter ett tag insåg vi dock att det var alldeles för lite sol på vår uteplats. Som jag minns det behövde vi bara anmäla oss till AF och infinna oss i aulan där vid något tillfälle för att byta hus. Ja, solen var lite av en obsession, vi ville till Grekland på sommaren, men kassan var skral. R:s uttalande har jag ofta tänkt på senare i livet, när det gäller att prioritera: Han tyckte vi kunde köpa billigare mat eftersom han ville hellre ut och resa än att intaga ”en jämn ström av feta mackor”. Väl talat!
Senare skildes våra vägar, och efter ett par år önskade jag och G flytta in i det hus jag lämnat. R var positiv. Just då ville han mycket gärna bli utköpt, bland annat för att få tillgång till hälften av den enorma summa vi betalat till AF för att bli bostadsrättsinnehavare; var det 25 000 kr totalt? Men var skulle R bo nånstans? Jag och G hade stått i bostadskö på LKF och fått en lägenhet på Linero. Kunde vi få ge den till R? LKF sa först nej, men vi uppsökte kontoret, och det framkom att jag var havande. Det var juletid…Med ett faderligt leende gav handläggaren sitt godkännande av bytet och vi kunde flytta in.
Med båda ”mina män” har jag upplevt Djingis-översvämning med plasttak – en förunderlig syn med denna buktande vita svulst i taket. Men båda gångerna ryckte ”Föreningen” ut, det blev torkmaskiner och nytt tak i ett flygande fläng. Vi behövde bara flytta möblerna lite hit och dit. Jag har i princip alltid känt tacksamhet och förundran över att Föreningen fixar allt så bra för oss.
En enda gång kände jag mig dock kränkt. En representant för Trädgårdsteamet, eller vem det nu var, (faktakoll görs ej) var här och skulle rensa handfatsavloppet i badrummet. Jag klagade över dålig lukt och svarta mögelmassor i golvbrunnen. Hen sa: ”Det handlar bara om vanlig normal städning”. Vad menade hen!? Att jag var en dålig husmor? Förbittrad fortsatte jag att putsa på rören och gräva runt i brunnen. Men sen kom M! Det var när vi tänkt att vi får nog renovera hela badrummet ändå, och M kom för nån sorts inspektion (eller hur det nu var, återigen, ingen faktakoll). Han sa lakoniskt: ”Det hjälper inte, man måste rensa alla rören istället.” Utan att blinka demonterade han alltihop och vi la grejerna i badkaret. Vi hjälptes åt. Det finns äckelmagade personer som inte gillar sånt här, men det var katarsis. Härefter har jag gjort samma sak då och då, med hjälp av någon som är mer tredimensionellt begåvad (när allt ska sättas ihop igen). Mycket bättre doft, om än inte perfekt. Jag är mycket tacksam mot M för detta!

Ja, här har jag levt mitt liv, och precis som alla andra avnjutit Djingis-andan på ont (väldigt lite) och gott (väldans mycket!). I den för länge sedan bortglömda ”Andra utbyggnadsvågen”, ville man bygga ut de treor som inte tagit chansen i första omgången – men skulle det försämra ekonomin för boende i original-femmorna? Grannar ställdes mot grannar…men såren läkte, som vanan är här på Djingis. Vissa saker går i repris. Det finns en intressekonflikt mellan perspektiven hos kattälskare och hos småbarnsföräldrar. Nyligen fick jag erfara återigen hur en enkel åtgärd – schemalagda sandlådekrattningar utförda av kattägare – kan bidra till att göra allt lite trevligare.
Det finns andra intressekonflikter. Jag var ung med stuns i stegen – jag ägde Djingis. Det gör jag nu också – men vet alla om det? En går långsamt, en vrider sig förvirrat och förskräckt när en cykel plötsligt svischar förbi i turbofart – så himla nära! Om jag bara rört mig en centimeter så kunde jag ju ha…trillat! Inget hördes när den kom. Cyklarna är förstås tystare nuförtiden, eller hur…Tänk om ni kunde plinga ändå… Och nej, vi behöver inte en grupp med mottot ”Vi måste skydda våra äldre”. Vi tillhör inte någon annan. Vi bara helt enkelt finns…
Låt mig till slut som en riktig gamling berätta om ett minne från fornstora dar. Under en period förekom i flera av husen stundtals fantastiska känsloutlopp, inspirerade av självhjälps-organisationens ”RE-evaluation Co-counseling” ideologi. Sonen till I, min goda vän, fick i skoluppgift att på engelska berätta om sina föräldrars intressen. Varpå han kunde förtälja att ”My mother likes to sit in a room with her friends and cry”. Ja, så var det faktiskt! Härliga tider…
En gång har jag sålt korv på Bananfesten. Har en mycket skarp minnesbild av kön där mina grannar stod och kysstes i väntans tider. Men när allt kommer omkring har jag varit ganska passiv och inte bidragit precis till vårt fina område. Nu är det ändå dags, nu finns det mer tid, och jag tillhör med stolthet den lilla skara av Postgrupps-arbetare, som hyllades i senaste utskicket av Djingis-nytt!
Mina nästa 45 år – ja, det blir Djingis alla dagar i veckan!
Catarina Canivet, M-gården
catarina 1Catarina i slutet av sjuttiotalet, här tillsammans med Tuva och Linda